Det mest absurda jag någonsin upplevt inträffade idag, jag fick träffa en femtitalist som gör new age-electronica och är så jävla originell att man nästan dör. (Mitt liv är jätteintressant.) Hon är en hemsk person ifrån helvetets djupaste hålor, som arbetar med att simplifiera ljud, "pitcha" och loopa och använda en lite räkliten synth. Jag blir så arg, men tack och lov hade jag tvingat Nalle att sitta bredvid mig under den här evighetslånga föreläsningen så att jag kunde mosa hans hand så fort någonting blev jobbigt, typ 99% av tiden. Vi slogs i vårt stilla lidande, och jag vann i tumfight en (1) gång.

Hursomhelst så... ja. Den här dagen har varit remarkable värdelös faktiskt. Jag har jättetråkigt, är ganska arg över att vi behöver träffa medelålders äckligt inteinnovativa människor i utbildningssyfte, dessutom hade morsan lyckats krascha datorn lagom till jag kom hem för att dessutom berätta att hon hittat ett par skitsnygga stövlar i vår källare, i SOPRUMMET som hon tagit med sig till lägenheten. Mc-stövlar. Get a grip morsan. Hon har till råga på det släpat in ett kilo jord i mitt rum, har ställt in en jävla stege eftersom hon tycker att hon ska typ... skära i mina tapeter ovanför garderoberna. Kom igen för fan. LÅT MIG VA!!!!

Jag har ont idag igen, som vanligt, förmodligen är det en form av jättepsykomatiska sjukdomar som försöker ta sig uttryck genom skoskav och uttråkning.

Dagens planer, utöver ledigheten, är så att jag ska försöka få något gjort. Kanske man ska damma av bokhyllan, sy ihop lampskärmen, läsa om Platon, gömma förlängningskablar och se till att man lever respektabelt.

Tyvärr går ju inte detta eftersom jag målat mina naglar precis. Röda, för er som undrar. Till och med tånaglarna fick vara röda idag, så de ser inte lika lik ut. Bårhustårna.

Egentligen är jag på ett ganska halvbra humör, men det känns inte som att det är jag som avgör det längre, utan allt handlar om hur jag vaknar. Om jag vaknar och tycker att det är kallt som fan så fryser jag hela dagen, och om jag vaknar och tycker att det är varmt som fan så känner jag mig obekväm hela dagen, på alla möjliga sätt. Vaknar jag insnurrad i hela täcket och har tre kuddar på golvet blir det är dålig dag.

Jag sover förmodligen ganska oroligt, men det var inte någon överraskning. De där två, tre timmarna måste vara någonting extra!

Jag gör det här när jag blir känslosam, har tråkigt, vill röka eller får ont i hela kroppen. Sätter mig i kylan, och trillar nästan ner fem meter ner på innergården när jag tittar på taksilhuetter eller mina egna omtalade Devil Boots. Idag satt jag där för att det var precis lagom mind drifting, och avslappnande. Även om det nästan dödade mig.

Jag har utvecklat ett enormt köttsår (ENORMT!!!!!!) på min häl. Det är kanske tre centimeter djupt och blöder floder, och det smärtar som a thousand needles in my bones och jag lider något fruktanvärt.

Skoskav from Hell!

Eftersom hela min dag endast bestått, består och kommer att forsätta bestå av klagan utan dess like så ska jag förklara hur dagen tett sig. Jag hade psykologi klockan 08.10, bara tiden får mig att gråta, och där satt jag. Utan min like, utan min älskade cyniska skitjobbiga Nalle! SJÄLV satt jag och var cynisk och förbannad, själv! Ensam! Inkompetensen gjorde så ont, när vår lärarare förklarade på ett väldigt avancerat sätt; "När jag sagt de 30 orden så ska du och din bordskamrat bolla med varandra, en börjar med att säga '3', då säger den andra '6' och tillbaka. '9, 12, 15' och så vidare, förstår ni?"

Här utbröt det spridda nej, som drog med sig fler nej. Hon förklarade igen, ännu mer grundligt (kan det BLI mer basic??) men ändå förstod typ tre av de 25, 30 personerna i min klass. TRE!!!! HUR SMÅ HJÄRNOR FINNS DET??? Klockan var iofs tio över åtta, men till och med jag förstod, och då krävs det fan att resten ska fatta. Jag blev så arg att jag fick migrän och hjärtattacker och skoskav samtidigt och jag nästan grät över den överväldigande känslan av inkompetens.

Jag överlevde dock psykologin för att sedan hamna i min första filosofiklass, hej du! Där måste jag helt plötsligt se skillnaden i åsikt mellan könen. Jag var dock på männens sida och tog parti för att man inte måste berätta om otrohet ifall man vill stanna i förhållandet utan att såra någon. Otrohet som engångsföreteelse var då frågan, en tjej åkte till Bryssel som au pair, hennes kille gjorde lumpen. Efter tre månader som au pair så trivs hon fortfarande inte, hon får reda på att hennes bästa vän dött och hon tycker att hennes pojkvän skriver för lite brev (!!?!??!?!) och då kommer Tor. Tor tröstar henne och de dricker lite vin och tjolahopp! Palla berätta om det för sin kille som hon inte träffar förrän tre månader efter det inträffade. Det är inte speciellt viktigt, han hade väl gjort samma sak.

Hursomhelst så tyckte inte majoriteten av tjejer detta, utan ansåg att ärlighet var så jävla viktigt. Visst, det är det, men man behöver inte förvärra saker och ting genom att kränga ur sig sådana saker ifall ens tystnad inte förstör förhållandet? Eller? Rätta mig om jag har fel, men jag tycker på det viset.

Efter den här filosofisittningen som dessutom innehöll ett par timmar KÖN, tack vare vår lärare som skrevade över katedern mest jämt, så var det dags för engelska C.

Engelska C brukar kräva en del ordkunskap, en antydan till vokabulär och kanske ibland då och då att man ska kunna vissa ords fonetiska uttal. Inte några svårare krav tycker jag, men uppenbarligen var det inte så för de andra i gruppen jag hamnade i. "Närätör, vad betyder det?" Narrator. NARRATOR!?!? Vi läser här om en kille, väldigt inte-nämnd-vid-namn, och om hans historia, som han berättar. Vi har namn på alla andra personer i det här bokutdraget, det är fyra andra och Narrator. Ja. Ja, vad är narrator för något? Vem kan det vara? Vad är hans del i det hela. FÖRUTOM ATT HAN ÄR HUVUDPERSONEN??? ATT DET ÄR HAN SOM SLÅS BLODIG, ATT DET ÄR HAN SOM BLIVIT LURAD AV RIKA VITA MÄN??? KAN DET HA MED DET ATT GÖRA, BARA NÅGONTING?

Kanske man skulle låtit de andra tre skriva de fyra analyserande A4-sidorna om The Battle Royal, och fått IG istället! KANSKE DET KANSKE!!!

INKOMPETENS
INKOMPETENS
INKOMPETENS
"vad betyder det?"

Mår inte sååå jättebra idag. Sprungit runt i Halmstads krogkvarter och var hemma halv fyra, somnade vid fyra, gick upp halv tio och duschade och höll på innan jag sprang till mormor och nu ska jag snart träffa Marika efter att jag pratat igenom en massa strunt med Daniel. Jävla gubbe.

Jag är för övrigt inte helt oberusad.

637 dagar sedan Charlie dog idag. Jag saknar honom mer idag än vad jag gjort sedan mitt andra ex dog. Fruktansvärt, jag vet. Alla begravningar man missat och skjutit sig igenom känns nästan åtråvärda nu.

Idag saknar jag Charlie för att jag tjatat om ompysslare hela tiden. Det var han inte. Men när man verkligen mådde så dåligt att man inte ens pratade om det så var han en ompysslare i världsklass! Han bryggde kanna efter kanna med ljuvligt kaffe, och man fick använda favoritkaffemuggen och låna bomullströjor som luktade precis som han gör innan han gick till jobbet, och när han kom hem hade han med sig små saker. Kinderägg, hyrfilmer, serietidningar... Helvete. Jag hade gjort allt för att få träffa honom en sista gång (på riktigt) och bara säga hej då, sen hade jag aldrig, aldrig behövt se honom igen. Aldrig. Han visste aldrig hur mycket allt det där betydde, eller hur mänsklig jag var då. Min allra bästa vän.

Jag kom att tänka på min pappa i hela sentimentalitetstrippen och kom på att jag vill göra något för honom som betyder någonting för oss båda. Och min första tanke var att göra något bestående, något sanningsenligt, kärleksfullt och viktigt, som vi kan finna tröst eller styrka i närhelst vi behöver det. (Jag har ett väldigt speciellt förhållande till min pappa, och eftersom vi så sällan ses är det här extra viktigt.) Då vi båda älskar Pink Floyd och kan varenda låttext och skulle kunna dö nu, om vi bara fått se dem live någon gång, är det inte idealiskt att tatuera in The Dark Side of the Moon-loggan båda två? Jag har skickat ett sms och frågat, men han tittar på sin mobil en gång i veckan ungefär, så det är inget att vänta för.

På tal om väntan har inte Avant hört av sig så förmodligen blir det i början på nästa vecka, så får vi se om det blir lite pengar i slutet på månaden kanske. Hade ju varit underbart.

Imorgon (idag, söndag) ska jag trots min sjukdom träffa Marika, och ta en kaffe eller så, men innan dess ska jag ta ut pengar till mormor, samt köpa cigaretter till henne. Långtråkigt att åka fram och tillbaka hela tiden.

På måndag ska jag hämta mitt id-kort på Kassaservice, så att jag slipper släpa på passet hela tiden. Det är fruktansvärt.

Annars ska jag träffa Jens nästa vecka, får se hur awkward det blir och hur svårt det kommer bli att ha en normal konversation. Hur många ting som kommer att komma på tal och hur många som slipper.

6/12 ska vi till KB och se på Gogol Bordello igen, det blir min tredje konsert med de åtta galna baltikerna. Jag ser fram emot det lagom mycket eftersom ingenting är bestämt än, men i vilket fall blir det säkert toppen.

Nu är klockan 01.40 och jag måste testa det här med sömn innan någonting tar livet av mig. Varsågoda för det seriösa inlägget förresten, det lär ni inte plågas med så ofta i framtiden.

Would you like to say something before you leave?
Perhaps you’d care to state exactly how you feel.
We said good-bye before we said hello.
I hardly even like you, I shouldn’t care at all.
We met just six hours ago, the music was too loud.
From your bed I gained a day and lost a bloody year.
And I would like to know
how do you feel, how do you feel, how do you feel?